Sista dagarna i London
Internet krånglade under de sista dagarna i London så tänkte skriva en liten sammanfattning nu när jag är hemkommen istället.
I onsdags sköt vi elimination i 3x20. Jag fick ihop 572, Linda 573 och Anna 563. Jag och Linda gick vidare till torsdagens tävling, men tyvärr inte Anna. Det var väldigt knepig vind när jag sköt men jag jobbade på bra och är nöjd över min prestation, med tanke på att det var min första världscup.
Torsdagen var troligtvis den mest oflytiga dagen hittills i mitt liv. En dag jag helst vill glömma bort, och när jag har skrivit klart det här inlägget är det precis vad jag tänker göra. Tävling startade 09:00 och det kändes riktigt bra. Började med 197 poäng i liggande, vilket jag var nöjd med med tanke på att vinden var svår den här dagen med. Jag var klar sist av alla med liggande, 45 min tror jag att det tog. Lite småstressad fixade jag om allt till stående. Började bra där med, men efter 7 av de 20 tävlingsskotten kunde jag lika gärna ha gått och lagt mig igen. Geväret började klicka, skotten gick alltså inte iväg när jag tryckte av. Jag fattade ingenting och kallade till mig en funktionär. De visste inte heller vad det var för fel så jag pratade med Klavs. Inte heller han visste så han sprang iväg med mitt gevär för att se om det var någon annan som visste vad som hade hänt. Jag fick gråten i halsen, dels för att jag hade börjat tävlingen så bra, och dels för att jag redan var så himla stressad. När han hade gått med geväret, sprang jag runt för att leta reda på Anna för att fråga henne om hon kunde hämta sitt gevär, som jag kunde låna i nödfall. Innan jag hittade henne gjorde jag det stora misstaget att snegla upp på resultattavlan, där jag såg att jag låg riktigt bra till i tävlingen. Klavs kom tillbaka efter en stund men utan bra besked, ingen visste vad felet var. Jag fick total panik och visste inte var jag skulle ta vägen. Det kanske låter överdrivet, men när man är så otroligt laddad inför en tävling, och det dessutom går bra, är det väldigt lätt att gå över "gränsen", i alla fall för mig. Jag bröt alltså ihop totalt. När jag sansat mig lite (väldigt lite) kom jag att tänka på alla knappar som sitter på geväret. Har inte haft det så länge så jag hade ingen koll på vad de var till för (j*vligt oprofessionellt av mig). Jag började i alla fall trycka på allt jag hittade och till slut började geväret fungera som det skulle igen. Men då var det tyvärr för sent. Jag var ett vrak och dessutom hade jag alldeles för lite tid kvar. Jag sköt i alla fall klart stående men efter det gav jag upp.
Fortsättningen på dagen var inte heller någon höjdare. Jag hade glömt en massa papper som jag behövde, på hotellet dit det var ca en timme enkel resa. Satte mig på bussen för att hämta dem, kom fram tio minuter innan bussen tillbaka gick igen. Skulle öppna dörren till hotellrummet, men då fungerar inte nyckelkortet. Sprang ner till receptionen där jag får svaret att de trodde att vi skulle checka ut samma dag, vilket vi inte skulle. Fick vänta på att få ett nytt kort som fungerade, sprang upp till rummet igen, och sedan ut till bussen. Precis när jag satt mig kör bussen iväg igen. Ska kanske tillägga att Linda sköt bra och gick till final (hon slutade på sjunde plats). Jag var dessutom ledsen för att jag missade den, för att jag var tvungen att hämta papperen.
På kvällen skulle vi ut och äta, och det krånglade det med. ALLT krånglade verkligen den dagen. Det var verkligen en sådan där dag där man aldrig skulle ha gått upp ur sängen på morgonen.
Igår åkte jag i alla fall hem. Väntade fyra timmar på Heathrow och lika länge på Arlanda. Fick därmed lite för mycket tid att tänka på vad som hade hänt under torsdagen. Tappade även mitt bankkort på Arlanda men som tur var hade någon vänlig själ hittat det så jag fick tillbaka det. Kom hem till Strömsund runt nio och upptäcker ett icke existerande diskberg och dessutom en Fyrklöver (norsk choklad). Då var det dags att sluta sura.
Adjö för den här gången. Åker till München i maj och då kommer jag säkerligen skriva igen, om inte innan dess.
Ha det!
